Trött och inspirerad!

Sammanfattar intrycken från två intensiva men väldigt inspirerande veckor. Förra veckan hade IOGT-NTO-rörelsen kongresser i Borås. Det är rätt mäktigt att samla 1100 personer som tror så starkt på samma idé och lägger ned så mycket tid på det! En kongressvecka är ju så mycket. Förhandlingar såklart, diskussion, samtal och beslut som ska ta oss mot nya framgångar. Men också möten mellan människor – återseenden, nya bekantskaper, unga och gamla. Inspiration, energi, manifestation, fest och en massa annat. Eller helt enkelt PARTY OCH POLITIK!

Fylld av allt detta bytte jag bara väska och åkte till Gotland för att uppleva min första Almedalsvecka på plats. Fascinerande och roligt. Mera möten, samtal, återseenden och nya bekantskaper, fast i ett bredare perspektiv. Seminarier som gett nya insikter och kunskaper som jag kan ta med i jobb och engagemang.

Och nu, en sen torsdagskväll, hemma vid Leken igen. Uppfylld och nöjd. Men också lite trött. Passar bra med semester nu. Den börjar med en resa till Normandie. Kul!

En hyllning till alla ideella midsommarhjältar

Det svenskaste av svenskt. Midsommarafton. På varenda plats, storstad eller byhåla, arrangeras det idag midsommarfester. Tradition. Kaffe med hembakt, lotterier, folkdans, danslekar runt midsommarstången, tipspromenad, pilkastning, chokladhjul, bollar i hink, glass. Jag sätter en peng på att minst tre av dessa ingredienser har varit med på varenda midsommarfest i det här landet idag.

Bakom alla dessa fester står hundratals föreningar med tusentals medlemmar som lägger ned tiotusentals ideella timmar på att ordna dessa fester. För det är nog endast i undantagsfall som det inte är arrangerat av en förening. Vägsamfälligheten, hembygdsföreningen, idrottsföreningen, kyrkan eller som som där jag var, IOGT-NTO.

Man möts av engagerade föreningsmedlemmar och frivilliga som styr upp parkeringen, som har plockat blommorna och klätt stången, som bakat bullarna och kokat kaffet, som går runt med lottringen, som har satt upp tispfrågorna och som röjer upp och städar festplatsen efteråt. Det är ju enastående!

Belöningen för dessa hjältar är förstås att det kommer folk på arrangemangen och att det blir en peng över till föreningsverksamheten resten av året. Men det är så mycket mer som spelar roll i det där med ideellt arbete. Att ha en uppgift, att göra något för någon annan, att göra saker oavlönat – tillsammans med andra. Gemenskap. Och ska man vara riktigt hödtidlig kan man också prata om samhällsvinster – vi mår bra av att arbeta ideellt.

Själv gjorde jag en ganska ringa ideell insats när jag var konferencier under några timmar på IOGT-NTOs midsommarfirande på Café Skogen i Örebro. Men många andra gjorde betydligt större insatser för att ordna detta firande med 1500 besökare. Detta är en hyllning till alla er som oegennyttigt jobbar och sliter för att midsommar ska kunna firas med alla traditioner i varenda håla i detta land. Tack!

Politiska lärlingar

En av de verkligt stora utmaningarna för de politiska partierna är hur vi ska rekrytera, inspirera och utbilda morgondagens politiska företrädare. Hur lockar vi nya människor in i politiken? Det kan för många vara ett stort steg att ta på sig ett politiskt uppdrag, exempelvis att företräda medborgare i en kommunal nämnd.

För att lyckas med detta behövs det förstås flera verktyg i lådan, men ett kan vara att införa politiskt lärlingssystem i kommunerna. På förra fullmäktigesammanträdet i Lekeberg lämnade jag in en motion från Folkpartiet om att införa det i vår kommun. Idén går ut på att låta människor pröva på ett politiskt uppdrag genom att tillsammans med en handledare få följa en nämnds politiska arbete under några månader. Förhoppningsvis får man lite inblick, blir inspirerad och då är kanske sedan steget mindre att ta för att ta på sig ett uppdrag senare.

Frågan har beretts rekordsnabbt och redan ikväll var motionen uppe till behandling på kommunfullmäktige. Idén har fallit i god jord över alla partilinjer och motionen bifölls. Det är kul både för mig och Folkpartiet i Lekeberg, men allra mest för demokratin och partipolitiken. För i slutändan handlar detta om att säkerställa vår demokrati.

Lämnar bandvagnarna för denna gång och återgår till det civila livet

Sexton dagars intensiv bandvagnsutbildning är över för denna gång. Resultatet är nio nya, duktiga bv-förare som Hemvärnet ropar efter.

Det är alltid med lite blandade känslor man avslutar en kurs. Skönt att allt gått som det ska, och lite tråkigt att skiljas. En del frågar sig säkert vad som är drivkraften för detta. Och det kan väl vara intressant att stanna upp och fundera över det ibland. Det är ju trots allt lite meckigt att vara borta från jobbet ett par veckor så här och det är ju verkligen inget latmansgöra att jobba med bandvagnskurser. Så motivet är inte glassig ledighet :-).

Det har flera dimensioner. Bandvagn är förbaskat kul. Det är väl det viktigaste. Sen gillar jag att se människor utvecklas och växa, och det är väldigt påtagligt när man jobbar med fordonsutbildning. Att se personer kliva in i ett fordon för första gången, göra sina första försiktiga svängar bland plastkonor på en körplan och sedan efter ett par veckor lösa avnacerade körproblem på egen hand. det är skoj!

Annat som är kul är att få jobba med trevliga människor, duktiga och hängivna. Som delar med sig och bidrar till varandras växande. Som bjuder på sig själva och skrattar tillsammans. En sån kursledning har jag haft förmånen att vara chef för denna gång (och många gånger förr i Bilkåren).

Behöver ni fler dimensioner för att förstå grejen? Vi utbildar förare för ett meningsfullt uppdrag. Man får vara ute mycket. Och det är helt enkelt ganska kul med variation i livet. Det är en förmån att få jobba med olika saker och just möjligheten att ibland få göra detta gör mig säkert till en bättre chef och medarbetare i mitt civila jobb också.

Women make coffee, not decisions

Ett av många citat som har hängt sig kvar i mitt huvud efter en fantastisk sista och tredje vecka i Fenixprogrammet. En vecka med många intryck efter möten med forskare och praktiker i civilsamhället på Irland och Nordirland. Citatet är hämtat från det allra sista mötet, och kanske det mest fantastiska och fascinerande.

Ett möte med en kvinna som det inte går att inte bli både fascinerad av och känna beundran för. Kvinnor som orkar stå upp, slåss och kämpa för det de tror på och gå före. Det kändes nästan som att få sitta och lyssna på och prata med Maj-Lis Lööw eller Helny Westman, båda två goda exempel i min egen vänkrets, på just dessa starka och envisa kvinnor som genom sina politiska gärningar gjort skillnad.

Denna kvinna känner jag tyvärr inte, men hade dock glädjen att få lyssna till hennes livshistoria. May Blood. En sann kämpe. En aktivist. En som gått före så många och genom sina handlingar visat för så många att det går att förändra saker, även om hon också var tydlig med att ”change isn´t easy” – förändring är inte enkelt.

May Blood har gjort en klassresa som få, men jag är säker på att hon kämpat för det hela vägen. Med insikten att utbildning är en dörröppnare, och kanske förutsättning, för en livsförändring har hon gjort en resa ända från fackligt engagerad textilarbetare i Belfast till överhuset i Brittiska parlamentet.

”Man ändrar inte system utifrån, men inifrån”. ”Du ändrar inget själv, det krävs att man går samman”. Två viktiga insikter som gör att det blir självklart att engagera sig, att ta plats, att övertygat driva frågor. För May Bloods del för kvinnors rätt. Enträget politiskt arbete som lett ända till House of Lords. Man kan inte bli annat än imponerad. Och inspirerad. Tack.

På spaning i civilsamhället i Dublin

Träffar kloka inspirerande kollegor i den svenska ideella sektorn när vi deltar i det tredje och avslutande steget i Fenixutbildningen. Det har varit och är en fantastisk resa på många sätt. Skarpa föreläsare som utmanat, djupa diskussioner och nya nätverk.

Denna gång är det en resa i dubbel bemärkelse, vi är i Dublin och ska sen vidare till Belfast. Vi spanar på och lär oss mer om civilsamhället här. Vad förenar oss och vad skiljer oss åt? Är vi ett resultat av hur samhället i övrigt ser ut, eller är vi kanske en del i att samhället ser ut som det gör?

Tankar som snurrar i mitt huvud efter denna dag är om rollen för civilsamhället förändras när det omgivande samhället kraftigt förändras, som här på Irland där den ekonomiska krisen är total och förtroendet för staten lågt. Skapar det både större förväntningar och vilar ett större ansvar på civilsamhället då? Ger det än mer legitimitet? Blir människor mer beägna att engagera sig, att bidra till något större än familjen och känna meningsfullhet i det? Och är det en pendelrörelse mellan förtroendet och förväntningar på staten vs det civila samhället som hänger med konjunktursvängningar?

Just nu känns frågorna fler än svaren, men jag spanar vidare och återkommer.

 

Om att rekrytera, kommunicera och engagera

Igår påminde @erik_wagner mig om det faktum att allt kommunicerar. Erik var gästföreläsare på Bilkårens rekryteringskonferens i helgen. Vi har jobbat utifrån temat ”Från rekryterad till engagerad”. Den rubriken innehåller många utmaningar, som många ideella organisationer kämpar med.

En självklar utgångspunkt för både rekrytering och engagemang är förstås kommunikation. Och allt kommunicerar alltså. Om vi bloggar så säger det nåt. Om vi inte bloggar så säger det nåt. Om vi är aktiva på facebbok säger det nåt. Och om vi inte är aktiva på facebook säger det nåt. Och så vidare.

Erik´s mer specifika tema var sociala medier och möjligheterna att skapa relationer med människor. Och relationer är en grundförutsättning för att kunna påverka någon i någon riktning. Och kommunikation sker alltid på mottagrens villkor…

Sociala medier är ett fält som vi tror är en viktig arnea för vårt arbete framöver, både för att rekrytera och engagera. Vi testade många idéer där olika kommunikation förutsätts. Medlem rekryterar medlem, mässor eller annonsering, för att ta några exempel.

Svårt kanske. Nya sätt. Trösklar. Men ganska kul.

Dags att summera och tacka

Idag avslutas en tio dagar lång kampanj för att visa upp IOGT-NTO, berätta om oss och värva medlemmar ute på olika platser. Åttio föreningar och distrikt hade i förväg anmält att de skulle vara med och långt fler värvningsaktiviteter har genomförts.

Det är en enastående ideell insats som görs under en sån här kampanjperiod. Åtskilliga timmar av hängivna medlemmar för att möta människor och berätta om en fantastisk organisation. 

Om ett par dagar kan vi summera det mer i siffror och veta hur många nya medlemmar vi kan hälsa välkomna. Men att det är många, det vet vi redan nu. Och att många har varit med och kampanjat, det vet vi också. Och många har värvat, i fredags kunde vi konstatera att femtio medlemamr värvat minst en ny medlem den senaste veckan.

Tack alla som bidrar för att göra IOGT-NTO än mer känt och ge fler möjlighet att bli medlemmar!

Snöskoter och livskvalitet

När jag fyllde trettio bestämde jag mig för att förverkliga en gammal dröm. Att ha en egen snöskoter.  Det är inte så mycket folk i den här delen av landet som delar det intresset, men några finns det ju. Jag är rätt så bra på att se till att göra slag i saken av mina drömmar som går att uppfylla, så jag köpte en gammal SkiDoo av Mats och Anci på Saxenborg. Den hängde med ett tag och sen hittade jag en gammal Yamaha. När den skrotades blev det ytterligare en och den hänger med fortfarande.

Varför snöskoter? I Närke? För att det är passion! Fartkänslan. Vara ute. Leka. Och lukten av tvåtaktsavgaser :-).

Det blir såklart inte så många skoterdagar per vinter, men desto roligare när det blir. Idag var en sån dag. De kalla nätterna i kombination med solsken och tö på dagarna har skapat perfekta förutsättningar. Isen ligger tjock på sjön och det är fortfarande ett par dm snö. Solen strålade från klarblå himmel. Mina syskonbarn var med och åkte pulka bakom, varv efter varv över Lekens is. Enda avbrottet var för varm choklad och limpmackor.

Livskvalitet. Passion. Snöskoter. Måtte vintern hålla sig kvar ett par veckor till här!

Varför blir man kvar?

Jag har de senaste dagarna haft anledning att fundera över frågan varför man blir kvar i en organisation. Vid Bilkårens årsmöte en kväll i veckan fick jag vår årsratt, en utmärkelse för tjugoårigt medlemskap. Tjugo år ju en fantastisk lång tid, nästan halva min livstid. Åren går fort när man har kul tänker jag. Och IOGT-NTO-rörelsen har jag tillhört i snart 37 år.

Varför hamnar man i en organisation och varför blir man kvar? Självklart är en del av logiken att man delar organisationens värderingar. Men det finns väl också nån slags dubbelverkan i det där, organisationens värderingar utvecklar dess medlemmar och medlemmarnas värderingar utvecklar organisationen. Man formar och utvecklas liksom tillsammans.

När det där är som bäst då blir människor kvar. Då tillåts medlemmar ta plats och forma verksamhet och idéer. Och organisationen erbjuder arenor och möten där medlemmarna växer.

Men det behövs nog lite ytterligare ingredienser. Goda förebilder. Social gemenskap. Meningsfullt engagemang.  Att bli efterfrågad och behövd. Listan kan kanske göras längre. För min egen del är min tillhörighet till IOGT-NTO-rörelsen och Bilkåren rätt slumpartade, men efter långt medlemskap och engagemang, välgrundade.

När jag tittar i backspegeln kan jag peka ut enskilda personer som har  varit betydelsefulla under olika faser när jag ”växt ihop” med organisationerna. Jag kan också peka på speciella aktiviteter, händelser och upplevelser som har stärkt de där osynliga banden. Och jag kan också med fog påstå att jag växt och stärkts över att bli tillfrågad och fått chansen att ta på mig stora och betydelsefulla uppdrag. Och jag vill gärna tro att jag också med mina perspektiv kunnat bidra till organisationernas utveckling.