Idag är det tio år sedan min älskade PO lämnade jordelivet. Inte klokt vad tiden går och hur mycket som händer i livet, men samtidigt så smärtsamt tydligt att vissa minnen alltid består.
Livet blir aldrig detsamma. Saknaden försvinner inte. Det går inte över. Livet blir ett annat och man vänjer sig förstås med det och hittar glädje och meningsfullhet.
Men trots det kan man så innerligt sakna en människa och livet tillsammans. De många skratten, resorna, upplevelserna och vardagen. Att få ta en kvällspromenad och ”titta till vattnet”, som vi sa. Jag lånar Evert Taubes ord och minns lite extra just idag.
Så skimrande var aldrig havet och stranden aldrig så befriande,fälten, ängarna och träden aldrig så vackra och blommorna aldrig så ljuvligt doftande, som när du gick vid min sida mot solnedgången, aftonen, den underbara, då dina lockar dolde mig för världen medan du dränkte alla mina sorger, älskling, i din första kyss.
Eva!
Så fint du skriver! Tänker lite extra på dig idag!
Kram
Monica
Jag minns det väl. Tänker också extra på dig idag. Och minns PO, med ett leende… Han var så lätt att tycka om.
Totte